"Jag våldtogs av min pojkvän och såldes till olika män"

Det är fortfarande svårt att ta in ibland, det som hände, allt som följde och det som är nu. Jag våldtogs av min pojkvän och såldes till olika män. Vanliga män med familjer, med vanliga jobb, alla med olika önskningar och begär. Jag visste ju att sånt hände men inte att det just skulle hända mig. Kanske trodde jag att jag var skyddad, av en fin uppväxt, bra föräldrar och många vänner. Nu vet jag att det kan hända vem som helst, de som har det svårt men även en vanlig tjej som jag.

Jag har alltid varit en stark person, någon som sa ifrån och som haft bra relationer till killar och pojkvänner. Kanske var det en utmaning i sig för honom. Jag var då 22 år när jag mötte honom som jag först trodde kunde vara mannen i mitt liv, han var 33 år. Vi träffades på nätet och under två veckor hade vi mycket kontakt, flera gånger per dag. Vi pratade i telefon, messade och mailade. Det kändes jättebra, jag tror till och med att jag blev förälskad i den man han målade upp framför mig. 

Efter två veckors kontakt bestämde vi oss för att ses. Jag åkte dit och han mötte upp mig. Det var något som slog mig direkt, jag mötte inte mannen som mitt inre redan var förälskat i. Det var något över honom, hans stil, hans vällackade sportbil och känslan. Men jag var uppväxt med att inte döma någon efter utseende och mitt hjärta kände ju för mannen jag trodde han var. Vi kramades, satte oss i bilen och han tog av sig sin jacka och ”råkade” visa en kniv i innerfickan. En varningsklocka ringde, oron satte in. Jag kände mig redan där vilsen, fast i ett grepp som skulle bli svårt att ta mig ur. Resan vi sedan gjorde ökade oron och rädslan. Jag fick höra om hans farliga släkt och hans maffiavänner.

Den dagen började helvetet, han var svartsjuk, manipulerande, kontrollerade allt, hotade och isolerade mig mer och mer från omvärlden. Till slut var han den enda jag träffade. Den enda som sa att jag var fin eller hemsk. Det var oftast de dåliga sakerna jag fick höra. Jag skämdes något oerhört över att jag inte förstått, och över att jag inte lämnade honom. Jag mådde illa över de övergrepp han utsatte mig för. Det var förnedrande och ren tortyr, jag var rädd för mitt liv varje dag. Jag blev en annan person, detta blev vardag för mig, normalt. Jag kände mig hjärntvättad.

Jag kunde inte tro att någon var så hemsk mot någon annan; dels att han våldtog mig men även att han bjöd in andra män. Han som ena stunden var jättesvartsjuk njöt i andra stunden av att andra män förnedrade mig. Ibland var han själv med, ibland satt han bredvid och onanerade. Jag fick aldrig träffa dem själva, han ville vara säker på att jag inte smet och att jag led. Men hur skulle jag våga smita?

Det låter självklart och enkelt nu men då fanns han överallt och jag ville inte få det värre, ville inte dö. Det var som i en hemsk dröm där jag sade nej på alla olika sätt, för att sedan bli helt tyst och ge upp kampen om mitt liv, om mig själv. Ibland var männen två, ibland var de sju, ibland filmade de och ibland ville de fota. Jag fanns och finns därute på nätet. Det får mig att må illa.

Jag levde inte i verkligheten, jag sköt bort den, jag levde inte alls. Var tvungen att förtränga för att leva. Männen har jag idag en annan bild av än för många år sedan när jag trodde att sånt här inte händer en vanlig tjej som mig. De var vanliga män, familjefäder, gifta, singlar, chefer, vanliga arbetare. Det fanns alla sorter. Jag kan tänka på dem ibland och inse att de visste att jag inte ville men de valde att inte se…att blunda och bara tänka på sina sjuka fantasier och viljor.

Övergreppen upphörde, jag blev gravid. Detta fick mig att kämpa mig ur detta helvete. Min dotter räddade mitt liv. Hon föddes, jag förträngde allt det hemska. Allt för länge, allt för väl. Masken jag bar blev min bästa vän. Jag visste att jag kunde berätta både för vänner och familj men jag skämdes och den största orsaken var att jag inte ville göra dem ledsna, jag ville inte låta honom förstöra för dem också.

Så jag knep igen medans klumpen i bröstet växte och växte. Det går inte att fly från sina känslor, det vet jag nu. Det tog fyra år tills jag vågade anmäla. Jag hade försökt innan men mött en poliskvinna som fattade noll. Då fanns jag på nätet, med hemsida, bilder och filmer. Skulden och skammen blev ännu värre. Ingen kommer tro mig, ingen förstår, precis som han sa.

När jag 2005 anmälde hade han utsatt fler. Jag och en kvinna till gick igenom rättegången tillsammans. Det var fruktansvärt jobbigt och kränkande men nu i efterhand är jag glad att jag gjorde det. Det var en bearbetning att vara tvungen att prata om det ingen lyckats få ur mig tidigare. Jag hade stöd av en underbar manlig polis och mitt målsägandebiträde. Domen på 14 år för koppleri och grova våldtäkter var början på mitt nya liv.

Sedan dess har mycket hänt. Jag har kämpat mot samhället många gånger, jag har lärt mig en hel del och byggt upp mig själv igen. Det har varit tufft många gånger men idag är jag stolt över mig själv, jag känner mig stark och hel igen. Jag vågar be om hjälp, visa mig svag och tillåter de mörka dagarna att få komma. Idag har jag en fästman, två barn, hus, häst och katter. Det känns på ett sätt långt borta men ändå finns det nära. Jag såg slutet men jag överlevde. Jag lyckades se bakom allt hat, jag har gått igenom och lämnat många av de känslor jag känt bakom mig och fokuserar på nuet och det jag har. Det är svårt, något av det bästa jag har är ett resultat av det värsta jag upplevt – min ena dotter. Det som hände mig går inte att få ogjort, nu har jag själv ett ansvar. Att vända det hemska. Det tycker jag att jag har gjort, jag har bearbetat och återuppbyggt mig själv.

Jag startade Novahuset för andra som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Såren och sorgen kommer alltid finnas i mig men de svider inte lika mycket längre. Ärren får jag leva med. Han och de andra männen ska inte få förstöra fler år av mitt liv, de har redan fått för många. De är de inte värda! Det som än idag smärtar mest är att det drabbar mina barn, de påverkas trots att de inte varit där. Det är frustrerande och jag känner mig maktlös. Jag vill säga till er alla därute som varit utsatta, tro på er själva, ta hjälp av andra för NI är viktiga och värdefulla och skulden och skammen hör inte hemma hos er. Ge aldrig upp! Ni är värda så mycket mer!

Kram,

Paulina